Snart är Frans 18 månader gammal. Utvecklingen går fort nu, så även hans små fötter. Han springer för fullt, busar, leker och pratar. Det kommer nya ord nästan varje dag nu. Det är allt från "kaaton" (traktorn), "koter" (skoter) till omma (mormor), offa (morfar), faffa (farfar), amma (farmor). "Puppu" (pippi/fågel), "boje" (bulle) och "kåta" (docka) är andra exempel på hans allt större ordförråd. "

"Nej!" har blivit ett populärt ord för honom att säga. Och om man tillrättavisar honom skrattar han bara åt eländet.

Läste ur Barnaboken av Anna Wahlgren idag och mycket av det hon skriver stämmer mitt i prick på hur Frans är just nu. Hon skriver om att barn omkring 18 månader gamla går in i en förändringsfas. Från att ha varit utforskande och behärskande följer några månader när han sätter sig på tvären och specialiserar sig på ordet NEJ. Förmaningar är helt verkningslösa i denna ålder. Man bör som vuxen lära sig att att undvika alla uppmaningar som kan besvaras med NEJ. Ska vi gå ut? heter det alltså inte. Det heter: Var är skorna? Vidare är barn i denna ålder en generös prilat, som står helt oförstående om man avvisar det han bjuder och kan formligen trycka in det han vill bjuda på i munnen på en. Vill man dock göra barnet till viljes får man emellertid absolut inte äta upp alltihop, då bryter han samman. Han menade nämligen smaka, inte stjäla. Som sagt, mycket i detta kapitel stämmer väl överens med Frans.