Jobbade igår kväll. Det var egentligen inget speciellt med arbetspasset. En av våra patienter dog men det händer lite nu och då eftersom jag jobbar där jag jobbar. Däremot upplever jag ofta en sådan stor ära på något vis när jag får vara med och ta hand om den avlidne och dennes anhöriga. Om döden inträffar lugn och stilla och odramatiskt, vilket den oftast gör för våra patienter, så upplever jag ofta ett lugn i rummet där den avlidne ligger. Det känns lite högtidigt och fint. Ett stort ögonblick.

Detta kanske låter konstigt och lite okänsligt?

Jag upplever dock att det är en skillnad att möta döden som yrkesverksam jämfört med att vara nära anhörig. Sorgen blir naturligtvis inte lika påtaglig när man möter detta i arbetet och därmed öppnas tillfällen att se på händelsen utifrån andra perspektiv. I mina ögon kan döden vara vacker. 

Farmors gullranka växer och frodas. Nu har jag hängt upp den på väggen, som hon hade den, och hoppas den kommer trivas lika bra så.