Livet kan vara vackert som en soluppgång, där himlen är fri från varje moln. Men plötsligt som en blixt ifrån en himmel klar, det känns en iskall vind.

Alla har vi haft någon som vi hållit av, som varit en de av våra liv. Och den som var våår mor, vår far, vår bäste vän, finns inte längre kvar.

Jag har ett hopp som jag kan lita på, jag vet att det bär mig när jag dör. Att bortom livet finns en annan dimension, det är min säkra tro.

Gud, han är långt större än vi kan förstå, vi kan bara ana vem han är. Trots alla frågor som vi har men inga svar, han är den som han är.

Vi måste lära oss att det liv vi fått, är några år som snabbt försvinner bort. Men själen som vi har, den lever alltid kvar, den kan aldrig dö bort, som den kropp vi har fått, den får vara för evigt hos Gud.

Jag har en tro som ger mig tröst och styrka att vi ska ses igen när tiden tagit slut. Trots att skiljas var så svårt så vet jag att du lever i ett ljus, i det hemmet som vi kallar Faderns hus.

Av: Anders Börjesson.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tycker det är trevligt att sätta upp alla julkorten så man kan njuta av hälsningarna och de fina motiven ett tag. ...

Denna grusväg har jag gått många gånger förr... Det känns gott att traska här! Anders-Wikströms-backen, badplatsen... ...

Hemma och "himme" är två skilda begrepp för mig nu för tiden. Det kan ses högst filosofiskt men en god vän bjöd mig på detta tankeförslag när jag tjorvade in mig i en diskussion om hemma här och hemma där... Nu mera följer jag hans exempel, iaf i t...

Igårkväll avtackade vi två fina medarbetare som slutat/slutar hos oss på jobbet. Molnen skingrades och regnet övergick till sol. Grillad mat, goda sallader, kubbspel, goda skratt och mysig miljö. En rolig kväll även om det inte alls är roligt att d...