Kan synas patetiskt men jag är verkligen jätteglad för dessa plåtburkar!! Att de kommer från Hårde'ns bageri i Älvdalen som stängde -75 och att de har en och annan buckla ger dem bara en större charm och själ.

I eftermiddag ringde det plötsligt på dörren och där ute stod ett par i övre medelåldern med en blombukett. Det var grannar som ville önska oss välkomna till kvarteret! Jätte roligt!! De verkade riktigt trevliga! Sådant gör verkligen att man känner sig välkommen! Tack för det!

Att vara förändraledig är att för en tid ge bort så gott som all sin tid till sina barn. Men när det lilla livet sover gott och det lite större livet inte pockar på all uppmärksamhet så händer det faktiskt, mot alla odds, att man kan få några minuter sittande i en utestol i skuggan en solig dag, med en tidning i knät och fötterna i luften. Sämre kan man verkligen ha det! :)

Älskade små liv!   

...i det gamla huset.

Idag var jag och barnen bort dit och skördade de rabarber jag hade där samt grävde upp knölarna med förhoppning om att de kan finna sig tillrätta i det nya huset. Det är rabarber från farmors hus en gång i tiden, så det är inte vilka rabarber som helst! :-)

Jag passade även på att njuta av att få plocka ihop en bukett av vad trädgården hade att erbjuda. En sak är säker, jag måste bättra på blomsterutbudet på nya stället så jag kan fortsätta leka florist ibland. För det tycker jag är roligt!

Därmed är sista blomman plockad. På gamla stället!

Vi har kommit på plats i nya, egna (!), huset med mycket och god hjälp från nära och kära!! Stort tack för det!!!

De flesta kartongerna är uppackade, om än inte alla. Vi har dock kommit så pass långt inne att vi vid väder har vi påbörjat uteprojekten.

I slänten visade det sig att under all vegitation gömde sig massa stenar, som dock kan behöva läggas till rätta när tid uppstår.

Bakom hallonbuskarna skymtade toppen av torkställningen tidigare men nu syns den tydligt!

Fler bilder kommer framöver.

Livet kan vara vackert som en soluppgång, där himlen är fri från varje moln. Men plötsligt som en blixt ifrån en himmel klar, det känns en iskall vind.

Alla har vi haft någon som vi hållit av, som varit en de av våra liv. Och den som var våår mor, vår far, vår bäste vän, finns inte längre kvar.

Jag har ett hopp som jag kan lita på, jag vet att det bär mig när jag dör. Att bortom livet finns en annan dimension, det är min säkra tro.

Gud, han är långt större än vi kan förstå, vi kan bara ana vem han är. Trots alla frågor som vi har men inga svar, han är den som han är.

Vi måste lära oss att det liv vi fått, är några år som snabbt försvinner bort. Men själen som vi har, den lever alltid kvar, den kan aldrig dö bort, som den kropp vi har fått, den får vara för evigt hos Gud.

Jag har en tro som ger mig tröst och styrka att vi ska ses igen när tiden tagit slut. Trots att skiljas var så svårt så vet jag att du lever i ett ljus, i det hemmet som vi kallar Faderns hus.

Av: Anders Börjesson.