Jag blir arg när jag på DN läser att det inte lönar sig för sjuksköterskor att vidareutbilda sig. Det är något jag varit medveten om tidigare men det tänder som till lite extra när det står svart på vitt i tidningen (http://www.dn.se/nyheter/sverige/skoterskor-tjanar-inte-pa-utbildning-1.1142466). DN skriver att "för vissa specialistutbildningar är löneökningen så liten som 1 080 kronor per månad, vilket innebär att man tvingas arbeta drygt 19 år innan utbildningen lönar sig". Så visst, om 19 år kanske det börjar löna sig - man ska väl planera framåt, eller hur?

I vilken annan branch hade det fungerat såhär?

Är det såhär man ska behandla, framförallt, kvinnor i deras yrken?

Jag har hört talas om obotliga patienter som bloggar (och bloggat) om sin sjukdomstid med beskrivningar av undersökningar de genomgått, känslor, "orosmoln", personalen i deras närhet.... I dagens DN fanns en artikel om nåt liknande (http://www.dn.se/nyheter/sverige/vardpersonal-hangs-ut-pa-natet-1.1142546).

Dagens uppdaterade samhälle har tappat lite av "normala" gränser och det är ofta lättare att skriva vad man tycker och anser om människor och saker och ting på nätet än vad det skulle vara om man satt öga mot öga med en annan människa. Dessutom når nätet så många fler människor än de vänner man annars skulle berätta situationen för.

Med tanke på DN-artikeln så tror jag att många föräldrar som skriver om sin situation, eller patienter som skriver om sitt liv, inte tänker på hur det kan påverka vårdpersonalen och deras relation till patienter och anhöriga. Därför är det bra att belysa ämnet och börja tänka till tror jag... Det är ju synd om vårpersonal ska undvika information och känna sig besvärade i patientkontakterna med tanke på rädsla för att bli uthängd på nätet som inkompetent eller på annat sätt "gåvlös". Relationen mellan vårdtagare och vårdgivare (och anhöriga) är ett viktigt redskap i omvårdnadsarbetet och därmed något vi måste vara rädda om, så tänker jag...

Allt måste göras med hjärnan inkopplad och med tanke på ev. konsekvenser. Allt ska göras i lagoma mått och med måtta :)